tollarbloggen

Sitter här vid frukostbordet denna lördagmorgon klockan halv 9 alldeles själv. förutom de pälsigabollarna till pudlar som ligger underbordet och värmer mina fötter. sammtidigt som jag äter en portionn havregrynsgröt, titar jag kritiskt på vädret utanför. En liten blåmes pickar obehindrat i busken utanför, trots de tunga gråa molnen och de kalla vindarna gör den obehindrat sina sysslor. Blåmesen landar en kort sekund på vårt staket utanför, alldeles stilla sitter den med blicken vänt in där jag sitter. Ser den mig?

jag sitter alldeles stilla och studerar den lilla fåglen. En magisk ikke tidsexisterande civilisation uppenbarar sig alltid på morgonen, och idagär inget undantag, fortfarande sitter mesen och tittar på mig och jag tittar tillbaka . Det är helt tyst i huset bortsett från frysens monotoriska surrande. Mina tankar väcks av otåliga pudlar som tittar på mig med viftande svansar.
-ska vi gå ut eller ?
Tycks dem säga, de vet precis vad som är på gång. De vet när det är skoldag, då är det bara en snabb kiss ut på gräsplätten utanför. Men när det är helg då är det tidigamornar för att ta cyklen till stallet 6 km bort. Mina små pudlar älskar att få följa med mig och jag har med dem överallt, de är det bästa sällskapet. Nu har dem båda lagt sig ner för att stirra ut mig i ett försök att få mig att skynda mig.
- Ja jag ska kära ni, hästarna har nog snart ätit upp och vill säkert komma ut. Jag ska bara göra mig klar, jag kommer alldeles snart.
Precis som de förstod gick båda bort och lade sig vid dörren för att vänta på mig. Förvånat fnyser jag. Det är inte första gången jag har förundrats över pudlarnas klokhet. Jag tittar ut genom fönstret. Blåmesen är borta.

Jag suckar djupt och ler Morgon stund har verkligen guld i mun.


Matilda