Något att tänka på-kanske??
Finns det några djur som lever som singlar?
Jag läste om en varghona som lever singel liv med sina valpar uppe i norra Sverige, så det finns det säkert. Men inom hundvärlden så är det flock livet som är det mest naturliga sättet att leva på och under stenålderstiden så var det även det mest naturliga sättet för människorasen. I dagens moderna tider är vi kanske inte lika beroende av varandra som på stenålderstiden, men faktum kvarstår- människan är ett flockdjur.
Om man har en ensam hund i en familj så blir familjen dess flock. Därför är det viktigt att det finns flockledare och att hunden ska vara längst ner på rangskalan. Att befästa sitt flockledarskap för hunden görs oftast bäst med smarta och milda metoder. Man är inte en bra flockledare om man utövar våld mot sitt djur. Man markerar klart och tydligt med sunda metoder för hunden vem det är som bestämmer. Men vi måste lära sig att vara konsekventa i våra handlingar. Annars får vi hundar som är ohanterliga och hundägare som skyller på att sin hund är knäpp och måste avlivas eller omplaceras. När vi skaffar oss en hund tar vi på oss ett stort ansvar- att vara en bra flockledare så hunden får ett bra liv.
En tanke slog mig förra veckan när jag var på promenad längs med havet. Att allting är så himla föränderligt. Livet susar fram genom dagarna lika snabbt och lätt som vinden blåser igenom ett öppet vetefält en sensommardag. Ena stunden är livet lungt & stilla, nästa sekund kan det vara världens storm. För ett långt tag sedan var mitt liv en aningen stormigt. Det var när jag blev ensamstående med två barn & två hundar- jag blev alltså en singel.
Det intressanta var, att när jag blev singel var det några av mina vänninor som liksom inte hade tid och träffa mig längre. Vi hade under många år tillsammans med min dåvarande man och deras respektive träffats över middagar och andra festligheter, men helt plötsligt hade de inte tid längre eller så glömde de bort mig vid middagsinbjudningarna.
Är vi människor självupptagna,eller är det en rädsla eller något som ligger kvar sedan grottmänniskornas tid att vara vaksam när något omkring en förändras, att värna om sin flock?
Om jag jämför med våra kära fyrbenta varelsers ursrungs djur- vargen. Vad händer när en (vargfamilj) flock splittras? Vad händer när en utav flockledarna- Alf honan eller Alfa-hanen dör/försvinner?
Jo, för det första så uppstår det en kamp mellan vuxna hundar, speciellt när den kvarlämnade vuxna hunden möter en annan flock. Hon eller han blir absolut inte accepterad för det uppstår en konkurens. Det blir slagsmål och den vuxna hunden blir iväg körd utav flockens ledare. I bland finner en ensam varg en annan ensam varg och bildar en ny flock.
Vi smarta varelser till människor är kanske mer djuriska än vi tror, men med mer civilicerade inslag?
Vi kanske skyddar vår flock mot "faror" genom att helt plötsligt glömma bort, det är ju inte vidare civiliserat att bjuda hem någon på middag och sedan slå den på "truten", för att visa att personen inte är välkommen i deras flock längre. Så därför är kanske glömska och tidsbrist vårt bästa vapen i dagens samhälle.
I hundens värld finns varken ordet tidsbrist eller glömska utan den respekterar varje individ för dess olikheter och hunden är tydlig i sitt handlande mot andra individer. Med denna livsfilosofin kan den sunda hunden umgås med allt och alla utan att någon blir utsatt för konstiga situationer. Något att tänka på -kanske?
//Louise
Jag läste om en varghona som lever singel liv med sina valpar uppe i norra Sverige, så det finns det säkert. Men inom hundvärlden så är det flock livet som är det mest naturliga sättet att leva på och under stenålderstiden så var det även det mest naturliga sättet för människorasen. I dagens moderna tider är vi kanske inte lika beroende av varandra som på stenålderstiden, men faktum kvarstår- människan är ett flockdjur.
Om man har en ensam hund i en familj så blir familjen dess flock. Därför är det viktigt att det finns flockledare och att hunden ska vara längst ner på rangskalan. Att befästa sitt flockledarskap för hunden görs oftast bäst med smarta och milda metoder. Man är inte en bra flockledare om man utövar våld mot sitt djur. Man markerar klart och tydligt med sunda metoder för hunden vem det är som bestämmer. Men vi måste lära sig att vara konsekventa i våra handlingar. Annars får vi hundar som är ohanterliga och hundägare som skyller på att sin hund är knäpp och måste avlivas eller omplaceras. När vi skaffar oss en hund tar vi på oss ett stort ansvar- att vara en bra flockledare så hunden får ett bra liv.
En tanke slog mig förra veckan när jag var på promenad längs med havet. Att allting är så himla föränderligt. Livet susar fram genom dagarna lika snabbt och lätt som vinden blåser igenom ett öppet vetefält en sensommardag. Ena stunden är livet lungt & stilla, nästa sekund kan det vara världens storm. För ett långt tag sedan var mitt liv en aningen stormigt. Det var när jag blev ensamstående med två barn & två hundar- jag blev alltså en singel.
Det intressanta var, att när jag blev singel var det några av mina vänninor som liksom inte hade tid och träffa mig längre. Vi hade under många år tillsammans med min dåvarande man och deras respektive träffats över middagar och andra festligheter, men helt plötsligt hade de inte tid längre eller så glömde de bort mig vid middagsinbjudningarna.
Är vi människor självupptagna,eller är det en rädsla eller något som ligger kvar sedan grottmänniskornas tid att vara vaksam när något omkring en förändras, att värna om sin flock?
Om jag jämför med våra kära fyrbenta varelsers ursrungs djur- vargen. Vad händer när en (vargfamilj) flock splittras? Vad händer när en utav flockledarna- Alf honan eller Alfa-hanen dör/försvinner?
Jo, för det första så uppstår det en kamp mellan vuxna hundar, speciellt när den kvarlämnade vuxna hunden möter en annan flock. Hon eller han blir absolut inte accepterad för det uppstår en konkurens. Det blir slagsmål och den vuxna hunden blir iväg körd utav flockens ledare. I bland finner en ensam varg en annan ensam varg och bildar en ny flock.
Vi smarta varelser till människor är kanske mer djuriska än vi tror, men med mer civilicerade inslag?
Vi kanske skyddar vår flock mot "faror" genom att helt plötsligt glömma bort, det är ju inte vidare civiliserat att bjuda hem någon på middag och sedan slå den på "truten", för att visa att personen inte är välkommen i deras flock längre. Så därför är kanske glömska och tidsbrist vårt bästa vapen i dagens samhälle.
I hundens värld finns varken ordet tidsbrist eller glömska utan den respekterar varje individ för dess olikheter och hunden är tydlig i sitt handlande mot andra individer. Med denna livsfilosofin kan den sunda hunden umgås med allt och alla utan att någon blir utsatt för konstiga situationer. Något att tänka på -kanske?
//Louise
Kommentarer
Trackback
