Fästingmedel

I dessa fästingtider så är det helt omöjligt att undvika de små äckliga krypen som älskar oss människor och våra hundar. Det finns de som inte vill spruta på en massa kemikalier på våra fyrbenta vänner. Eftersom vi alla har olika mängd med enzymer och dofter så passar de olika medeln olika beroende från invivid till individ. Det finns många preperat till försäljning som man kan använda, det handlar bara om att hitta vad som är rätt för din hund och faktiskt vad som känns rätt för dig att preperera din hund med. 

Som jag har skrivit förut(läs inlägget om- nu börjar de små äckliga monsterdjuren.......) är fästingen är ett slags kvalster, ett djur som hör till leddjuren och är besläktat med spindlarna. Man räknar med att det finns minst 800 arter i jordens tempererade områden. Den vanligaste arten i vårt land är hårdfästingen (Ixodes ricinus). Den finns överallt där Vi & våra hundar finns.
 
Men vad finns det för olika preperat?

Det finns Exspot vet. som förebygger angrepp av fästingar, loppor och löss. På mindre hundar trycks en ml av medlet ut på huden i nacken. Förutsatt att hunden inte badas, varar skyddet i cirka fyra veckor. På större hundar, över 15 kg, sätts en ml i nacken och en vid svansroten. Medlet kan användas på valpar från två veckors ålder.Exspot kan inte användas till katter och dräktiga tikar under första tiden. För säkerhets skull kan man undvika att använda det över huvud taget under dräktighet och digivning.Eftersom medlet är giftigt för fiskar, ska man inte låta hunden bada i dammar och sjöar.
 

Frontline, vilken sprayas på hundens päls, eller spotas i nacken. Medlet innehåller substansen fipronil, som snabbt dödar fästingar och loppor genom att tränga in i parasitens kropp och sätta hjärnan ur spel. Medlet påverkar inte hundens nervsystem, inte heller andra högre djurs eller människans. Det fungerar så att det inte tränger genom huden, utan deponeras i hårsäckarnas talgkörtlar, där det portioneras ut under några veckor.

Det sägs att man till och med kan bada och schamponera hunden, utan att medlet förlorar i verkan. Vilket jag inte tror så mycket på, av egen erfarenhet så försvinner medlets verkan fortare om man badar sin hund. 


Halsbandet Scalibour där den aktiva ingrediensen i halsbandet utsöndras succesivt och ger ett långvarigt skydd mot dessa blodsugande och sjukdomsspirdande små djur. Till skillnad från många andra förebyggande fästingpreparat är det här mycket enkelt att applicera. Man tar helt enkelt på hunden halsbandet och efter en vecka når bekämpningen full effekt. Det fina är att hunden också kan bada utan att medlets effekt upphör. Dock ska det nämnas att om man schamponerar sin hund så dröjer det sju dagar igen innan medlet är fullt verksamt igen.

Det sägs att halsbandet kan användas av dräktiga tikar och även tikar med diande valpar. Även valpar som är äldre än sju veckor kan använda det utan risk. Det här halsbandet är alltså ett läkemedel som är mycket noga dokumenterat. Men av egen erfarenhet så finns det hundar i min omgivning som har fått biverkningar såsom matleda, trötthet, svullna körtlar vid både öron och hals.


Pet Power Plus är ett kosttillskott med mineraler och enzymer som påstås stärka hundens motståndskraft och ökar hundens allmänna välbefinnande.Det innehåller organiskt material med flera spårämnen som sägs ha visat sig ha speciella egenskaper hos hund. Dessutom har man tillsatt olika former av torkad jäst för att förhöja effekten. Vissa källor påstår att B-vitamin är ett effektivt skydd mot fästingar. 

Det påstås även att Power plus minskar dålig lukt, motverkar fästingangrepp ger bättre päls, matsmältning och humör, klarare och friskare ögon, friskare tandkött, blankare och tätare päls, bättre andedräkt och avföringen luktar mindre.  

Fästingar försvinner i det närmaste helt och även avmaskningsbehovet försvinner. Maten tillgodogörs effektivare. Power Plus är en stark antioxidant som stärker hundens immunförsvar. Klorna växer snabbare. Den gamla hunden återfår sin lekfullhet och ålderskrämpor lindras. Medlet har testats på hundskolan i Sollefteå med gott resultat. Det ges som en (1) kapsel per dag, oberoende av hundens vikt eller ras. Jag har aldrig provat detta medlet men funderar starkt på att pröva det.


Bärnstenshalsband, det påstås att om hunden bär ett bärnstenshalsband, så gör halsbandet statiska elektriciteten så att fästingarna skyr hundens päls. Förra året hade mina hundar halsbandet. Helt ärligt så vet jag inte om det fungerar eller ej, men min upplevelse var att de krypande fästingarna minskade på mina hundar. Så jag har faktist beställt nya, hör av er om ni vill ha adressen.

Hemmagjort antifästingmedel; koka upp 1 liter vatten, blanda i 1/2 burk rosmarin,1/2 burk Timjan,(det går även bra med färska kryddor) lite nejlikor, Lavendel, Citronmeliss, 2 krm citronsyra, 2 msk vitvinsvinäger. Släng i lite Rölleka och Renfana om man har tillgång till det.  Låt detta stå och dra över natten. Sila det och häll det på pumpflaska. Spraya på hundens ben, mage, hals- tja överallt...- varje gång ni går på promenad.
 

Eteriskaoljor, det finns att köpa eucalyptus-, geranium- och pepparmyntolja i hälsokostaffärer. Dessa kan man använda, men hunden blir lite mer oljig. Men VIKTIGT är att späda oljorna ordentligt innan det sprutas på hunden annars blir det alldeles för starkt preperat. Ni får tänka i droppar när ni använder oljorna.  Ex. 5-10 droppar på en liter vatten(beroende på hur känslig er hund är). Man kan även blanda ner några droppar eteriskolja i ovanstående blandning(hemmagjort antifästingmedel). Men som sagt var varsam med oljorna för de är väldigt starka.   

Jaha, och vad använder jag förnågonting? Jo, jag brukar använda Frontline och det är inte bara förebyggande mot fästingar, utan även mot de hemska lopporna. Än om mina hundar har varit förskonad mot dessa hemska små pyttedjur så vill jag gärna förebygga, så jag inte kommer att ha små svarta hoppande djur i mina hundars päls som lägger ägg i mina golv. 
Jag brukar även använda det hemmagjorda antifästingmedlet när jag ska på promenad, det tar inte så lång tid att spruta på hunden och sig själv. Man kan gott offra den tid det tar för att undvika de små kräken. För att sätta pricken över i:et så får mina hundar varsit bärnstenshalsband.


Nu börjar de små äckliga monsterodjuren- fästingarna- att anfalla

Fästingar är parasiter som lever på att suga blod från däggdjur, fåglar och ibland även från groddjur. De små äckliga krypen anfaller mina hundar & mig när vi är på mysiga skogspromenader.

Det finns två stora fästingfamiljerna, hårda fästingar(Ixodidae) och mjuka fästingar(Argasidae). De hårda fästingarnas har ett skal av kitin och det är de som det svenska ordet fästing vanligen associeras med. De mjuka fästingarna suger blod under minuter eller timmar, till skillnad från de hårda som borrar sig fast och suger blod under flera dagars tid. Men de håller tack och lov mest till utomlands.


Fästingfamiljen Ixodes ricinius finns i Sverige. Det är De som attackerar mina hundar men de kan även anfalla mig.
Från att ha varit endast 2-3 mm lång sväller den ut till en längd av cirka 10 mm, på 9 dagar. Kroppen är då så elastisk att den studsar som en gigantisk blodgummiboll. Till färgen är den vit, blåaktig eller brun, bortsett från den mörkbruna, glänsande kitinplåten på ryggens främre del. Vid kitinplåtens främre kant sticker den starkt utvecklade snabeln fram och ser ut som ett huvud. Den bakre delen av kroppen är i högsta grad tänjbar, trots att den är täckt av en läderartad hud. En fästing som i fastande tillstånd har en kroppslängd av drygt 2 mm kan efter att ha sugit sig full av blod svälla ut till storleken av en liten böna.


En vanlig fästinghona blir mellan 2-6 år, vanligtvis 3 år. Livslängden beror på hur lång tid den får vänta på sina tre blodmål. En vuxen hona äter tre gånger i livet, en hane äter bara två gånger, och tiden fästingen får vänta mellan målen beror på flera faktorer, t ex hur vanliga värddjuren är och hur länge fästingen kan vara aktiv i sitt letande. Då är det inte så konstigt att den är så himla hungrig när den väl hittar rätt.


De unga fästingdjuren håller till på gräs och buskar, gärna längst ut i toppen av ett långt grässtrå. Därifrån hakar de sig fast vid varmblodiga djur, även människor, som går förbi. När de lyckats hamna på ett lämpligt offer, söker de sig till ett skyddat skrymsle på kroppen, med tunn hud. Fästingars snabel har kraftiga hakar som de kan borra sig in i huden och sedan hålla sig kvar medan de suger blod. Ett svagt bedövande gift sprutas också in. I de flesta fall känner värddjuret inte någon smärta. Den stannar i denna ställning en tid medan den suger sig full med blod. Vanligen upptäcker man den först när den svällt upp till en iögonfallande storlek. Det är då man känner det som en enorm vårta som helt plötsligt har dykt upp. Efter flera dagar är fästingen fylld av blod motsvarande många gånger sin ursprungliga kroppsvikt. Den släpper då taget och lämnar sin värd. Om man inte innan har lyckats med att hitta den och döda den.


Vi hundägare använder olika typer utav fästingpreparat för att skydda våra hundar mot fästingar. Eftersom ett enda bett utav en fästing kan sprida livshotande sjukdomar. Svenska fästingar kan överföra flera olika infektioner till våra fyrbenta vänner (och till oss människor).  De vanligaste infektionerna är bakteriesjukdomarna borrelios och anaplasmos (kallades innan för ehrlichios).


Borrelios kan ge nervskador, hjärnhinne- och muskelinflammationer samt en massa andra diffusa symtom ex. avmagring, hälta eller feber.


Anaplasmos är en lömsk sjukdom. Först verkar hunden bli sjuk i en vanlig influensa med lite feber. Den får antibiotika och allt verkar bra. Men efter en tid blir den kanske halt, får inflammation i lederna, värk och stelhet, vinglighet och mag-tarmstörningar.


TBE(Tick-Borne Encephalitis)-fästingburen hjärnhinneinflammation. Till skillnad från borrelios och annaplasnos orsakas TBE av ett virus. Hundar med TBE visar ofta symtom som skakningar, vinglighet och feber. TBE har som tur är bara diagnostiserats hos ett fåtal hundar i Sverige.


Många hundar är sjuka efter fästingangrepp utan att ägaren har en aning om det. Men om du misstänker att din hund har en fästingburen infektion så ta kontakt med veterinären som undersöker din hund noga och tar flera olika typer av prover. Både borrelios och anaplasmos går att behandla med antibiotika. Prognosen är god om rätt behandling sätts in tidigt. Vid TBE är understödjande behandling det enda som står till buds, eftersom antibiotika inte är verksamt mot virus.


Det är Viktigt att tänka på att hundar inte får en ring runt fästingangreppet som människor. Det gör att det är svårt att upptäcka ett fästingbett. Hunden kan redan ha fått kroniska skador när den kommer till veterinären. För att undvika fästingar bör du promenera på asfalt eller hålla hunden inomhus. Det är ju inte vad man vill när man skaffar hund. Så det bästa sättet är att hitta det skydd som passar bäst och gå igenom hela hundens päls efter promenaderna, om man gör det till rutin så blir det bara en mysig "kel -stund" för dig och din fyrbente vän. Det kan ju bara ta lite tid om man nu har mer än en hund, men den tiden är värd att unna sina hundar..........


Vad är ett Retriverjaktprov??

Med tanke på bilderna innan detta inlägget utav Krusmynta så kommer här lite information om vad ett retriverjaktprov är för något och vilka typer utav prov det finns samt vilka klasser det finns.

En retriever ska i sitt arbete som apporterande fågelhund vara lättförd och effektiv. Därför måste den ha stor samarbetsvilja, en bra näsa och verklig viltfinnarförmåga, bra markeringsförmåga, en mjuk mun för att inte skada viltet, och stor sök- och apporteringslust. Den får inte tveka att arbeta i kallt vatten eller tjocka vassar, och den ska visa stadga, dvs sitta tyst och lugn även när det skjuts och faller vilt i dess närhet. En retriever med en tydlig av- och påknapp har bäst förutsättningar att klara av den stress som den jaktliga situationen innebär. Och den största lyckan för en retriever ska vara att få lämna av det apporterade viltet till sin förare!

Idag finns det tre olika typer av jaktprov, A-prov, B-prov & C-prov

De allra flesta starterna sker på B-prov (ca 3000 per år). De kallas också för kallviltsprov eller egenskapsprov. SSRKs jaktprovsverksamhet är från början uppbyggd på B-proven och de utgör en bra grund för att utvärdera hundarnas jaktliga egenskaper. Provets uppläggning ska likna skeendet under en jakt där det behövs apportörer. Man använder fryst, tinat vilt (t.ex. kråka, and, mås, duva och kanin) utom i ekl där man fr.o.m. 2007 använder dummies. Hunden får i uppgift att på land och i vatten apportera vilt som den markerat, eller som den blir anvisad. Den ska också kunna söka av ett område självständigt. Domaren bedömer hundens egenskaper under hela provet, och ger sedan ett kvalitetspris (1:a pris, 2:a pris, 3:e pris eller 0 pris).

Du kan starta i nybörjarklass (nkl), öppen klass (ökl) eller elitklass (ekl). För att gå upp i öppen klass måste du ha ett 1:a pris i nkl, och för att starta i ekl måste du ha två 1:a priser i ökl. 

A-proven fick officiell status 2003. I andra länder kallas de "field trials" och i denna provform tävlar hundarna "i skarpt läge", dvs under riktig jakt. Internationella prov måste arrangeras som A-prov, och Retrievermästerskapet avgörs numera också på A-prov. Här utsätts hundarna för en helt annan stressnivå än på B-proven. Det är större krav på lydnad och stadga, och till skillnad från B-proven är skeendet oförutsägbart. Både förare och hund måste vara koncentrerade, fokuserade, samspelta och uppmärksamma för att kunna klara sig bra på ett A-prov. En annan skillnad mot B-proven är att man inte skickar hunden på några stora, självständiga sök. Däremot ska hunden kunna söka av ett noga angivet, mer begränsat område, och hålla sig i det området oavsett vad som händer runt omkring. På en jakt är det nämligen helt avgörande att hunden inte stör ojagad mark. Det finns två klasser: Kvalificeringsklass (kkl) och elitklass (ekl). Du måste ha godkänt i kkl för att få starta i ekl, som är en konkurrensklass.  

C-proven, eller working tests (wt), har till skillnad från A- och B-proven inte officiell status. De härstammar precis som A-proven från Storbritannien, och kom från början till som ett sätt att hålla igång hundarna under icke-jaktsäsong. Idag har de utvecklats till en mycket stor tävlingsform både i England och på kontinenten. I Sverige har de inte funnits lika länge, men har snabbt blivit populära över hela landet.

C-prov avgörs på dummies och hundarna prövas på fyra eller fem stationer. Det kan röra sig om markeringar, dirigeringar, närsök eller en liten walk-up. Varje station har "sin" domare som bedömer hundens prestation utifrån en skala på 20 poäng.

Du kan gå in på SSKR.se och läsa alla regler för alla proven.

 

Rädda hundar

                                                        
Träna bort rädsla hos hunden

Är hunden rädd för något är risken stor att föraren snart kommer att undvika att utsätta hunden för sådant som kan skrämma den. Effekten av detta är att du förstärker hundens rädsla.

Är hunden t ex rädd för att gå förbi något som skramlar och låter är hundägaren ofta villig att följa efter hunden i en stor lov förbi det som skrämmer hunden. Inte sällan tenderar den här loven att bli större och större för varje gång den passeras istället för att hunden skulle vänja sig vid ljudet. Anledningen är att många rädda hundar upptäcker att de slipper göra ansträngningar och andra obehagligheter genom att visa sig rädda. Det kan även vara förklaringen till att många hundar efter hand blir rädda för allt fler ljud eller situationer. Om hundens förare inte är så observant, det vill säga, inte alltid ser när hunden tenderar att skygga, kommer hunden inte att kunna utveckla sina rädslor. Däremot är risken stor att den hund vars förare alltid ser när hunden visar tecken på rädsla, snart börjar bli rädd för allt fler ljud eller situationer. 
                                                   
Genom att se och acceptera hundens rädsla, bekräftar föraren hundens uppfattning om faran. När föraren låter hunden gå bort från det som skrämmer den, vinner hunden på sitt agerade. Så baklänges kan det bli, att den påpasslige föraren i bästa välmening faktiskt kan förstärka sin hunds problem.

Verkliga faror och andra
Irrationella rädslor är inte något ovanligt, inte hos människor heller. Möss, ormar, höga höjder, trånga utrymmen för att bara nämna några. Trots att vi har ett intellekt som kan tala om för oss om rädslan är befogad eller inte, är det ändå många människor som hyser denna typ av rädslor. Hunden har inte detta intellekt. Den kan inte alls som vi resonera med sig själv och komma underfund med om en rädsla är befogad eller inte. Ytterligare en faktor som gör att hunden ibland upplever en fara när människan inte gör det kan bero på att hunden inte uppfattar världen riktigt på samma sätt som vi. 
                                         
För hunden ser inte världen ut på ett eller annat vis i första hand utan den luktar si eller så. Hunden ser inte sämre än vi, men på ett annorlunda sätt. Hunden ser inte färger och mönster så bra, däremot är den betydligt bättre än oss på att uppfatta rörelser. Så när den står med vinden i ryggen och ändå uppfattar en bekant figur på avstånd, är det antagligen inte för att den känner igen personen ifråga snarare att den känner igen människans sätt att röra sig. Och när samma person spökat ut sig i kjol och högklackade skor, sminkat sig och stänkt på sig en stark parfym så ser hon ändå ut för oss ungefär som vanligt, däremot rör hon sig mycket annorlunda och när hon kommer närmare luktar hon dessutom främmande, vilket kan få en osäker hund att reagera.

 Vem får agera testpilot ????
Är det du som tar ansvaret för att din hund inte råkar ut för några otrevligheter eller är det hunden som tagit på sig ansvaret för att du/ni inte ska råka illa ut? Den som först når fram, först konfronteras med något okänt är den som avgör ifall detta något är farligt eller trevligt. Med sitt sätt att agera glatt, avvaktande eller hotfullt avgör den individen åt resten av flocken hur flocken ska bemöta detta, om kontakt överhuvudtaget ska tas. Självfallet är det inte din hund som avgör det utan du själv. Allrahelst om du har en osäker hund som ser faror både här som där ska du tänka dig för så att hunden inte behöver uppleva att det är den som ska försvara dig. Är det något din hund visar rädsla för, så be inte hunden att själv kolla upp det okända.

Om du skickar fram hunden före dig för att undersöka något kan hunden mycket väl uppfatta situationen som att du själv inte törs och därför skickar fram hunden som testpilot åt dig. Gå själv fram och peta på det som hunden upplever som skrämmande. På så vis visar du för hunden att du inte uppfattar det som skrämmande än mindre blir du "biten" av det.
                                                                                                                                                   
Ömka inte hunden
Hur pratar du med din hund när ni hittat ett objekt eller en situation hunden finner skrämmande? Många människor reagerar spontant med att tycka lite synd om hunden som visar rädsla. "-Nej men oj, blev du rädd för det här." kan de säga med lite beklagande tonfall. Genom att prata med hunden med ett tröstande tonfall, ömka hunden, är risken överhängande att hunden upplever att föraren håller med hunden om att situationen verkligen är farlig. På så vis kan föraren faktiskt förstärka hundens upplevelse av att situationen bör undvikas. Svårare blir det förstås att kontrollera röst och tonfall om man själv också finner situationen skrämmande. Risken att din hund ska uppfatta din sinnestämning och påverkas av den är överhängande. Att försöka spela teater och inte låtsas om sin egen rädsla för skott, åska osv är inte alltid något hunden går på. Är du själv rädd för ljuden kommer det att bli synnerligen svårt att övertyga hunden om att dennes rädsla för skott är obefogad men att din rädsla inte är det
                                                                                                                                      

Nonchalera det hela
Det bästa du kan göra är ofta att nonchalera hundens rädsla. Tänk själv, hur tror du en vargflock skulle agera om en individ blev skrämd inför något? Tror du vargarna skulle börja agera så "pedagogiskt" att de började leka med den rädde i försök att avleda den räddes uppmärksamhet från det som skrämmer den? Eller att trösta denne? Skulle de inte snarare nyfiket kolla upp vad det var den andre finner skrämmande. Visade det sig sedan vara falskt alarm skulle de antagligen bara gå vidare och ignorera den rädda individen. 
                                                                                                                                       
                                                                                                                                                    
Hur ska vi göra? Det kan vara svårt att söka upp skottet, få ljudet att upprepa sig så hunden kan förstå att det inte var något farligt. Därför är det ofta bättre att du fortsätter med det du höll på med och ignorerar ljudet. Försök att inte titta ned på hunden för att se hur den reagerade. (Det medges att det är svårt att låta bli att titta till.) Men bara det att du tittar på hunden (söker kontakt med den) kan av hunden tolkas som att även du upplevde smällen som obehaglig. Aktivera därför inte hunden genast utan gå hellre vidare i några minuter innan du så att säga "kommer på" att du vill sysselsätta hunden med något den finner lustbetonat. Är hunden fortfarande berörd av smällen behöver du inte fundera längre, din hund är rädd för dylika ljud. Ser hunden däremot frimodig ut nu, en stund efter smällen gör du bäst i att fortsätta på detta vis och ignorera häftiga oväntade ljud och hitta på något roligt en stund senare.
                                                                               

Träna hunden
Som med all problemträning är det viktigt att du som förare genast reagerar på din hunds agerande. Det är lätt hänt att man slår ifrån sig situationen med att det nog bara var en händelse. Ofta upplevs träningen av hunden som något jobbigt. Men tar du itu med träningen genast kommer den att bli så mycket lättare.

Avvaktar du med att börja träna hunden är risken stor att situationen kommer att hända igen och igen. Var medveten om att för var gång som en läskig situation upprepas så förstärks sakta men helt säkert hundens uppfattning om att "det där", vad det nu kan vara, verkligen är skrämmande. Hunden är i ännu större utsträckning än vi ett vanedjur. Har den lärt sig att agera på ett visst sätt blir det mycket svårare att bryta hundens uppfattningen än om du reagerade och tog tag i träningen redan efter det andra tillfället den skrämmande situationen uppstod. Var fullständigt på det klara med att rädslor inte går över med tiden. Sorgligt nog är det snarare tvärtom, rädslor som inte påverkas förstärks med tiden.

Beröm vid rätt tidpunkt
Var vaksam på ditt eget agerande så att du berömmer hunden vid rätt tillfälle. Beröm inte hunden innan den gjort något bra. En hund som står och tvekar på om den ska våga gå fram, ska inte få höra några positiva ord. Då berömmer du ju tvekandet! Helst ska berömmet komma precis som hunden går fram och tar kontakt med det som den finner skrämmande. Tänk på att hålla dig lugn även när du berömmer hunden (din hund är antagligen rätt skärrad) men gör det med desto större värme.

Ta ditt ansvar
Var medveten om att var gång som din hund får erfara något otäckt är det du som misslyckats i rollen som beskyddare. Ju räddare hund desto större arbetsbörda eftersom den rädda hunden så mycket oftare känner sig hotad än den stabila hunden. Det är också därför så viktigt att den rädda hunden har en stark ledare att ställa sig bakom. Är du själv passiv och avvaktande inför nya situationer kommer hunden uppleva att du lägger över ansvaret på den. Måste den rädda hunden agera beskyddare åt sig själv upplever den automatiskt att den även måste agera försvarare åt sin mänskliga följeslagare. Det är ju en som går i frontlinjen åt de/den andre. Det är en stor och krävande uppgift för en liten hund att behöva försvara både dig och sig själv mot alla möjliga faror.

För att hunden ska kunna uppleva dig som en ledare är det viktigt att du själv vet vad du vill och att du ger dig tusan på att genomdriva det. Visst är det bra om du har förståelse för din hund, om du kan se situationen även ur hundens perspektiv. Men lagom är alltid bäst, förståelse kan också bli till velighet om det ofta innebär att du ändrar dina beslut. Du tappar inte din hunds förtroende om du står på dig i en konfliktsituation, däremot om du ändrar dig alltför ofta. Velar du i obetydliga situationer blir det svårt för hunden att veta hur du kommer att agera i en mer tillspetsad. Risken är dessutom stor att den uppfattar dig som lynnig eftersom den inte begriper vad det är du vill. Tänk som en hund! En aktiv målmedveten individ, som ger sig tusan på att lyckas, har betydligt större chans att fälla ett rådjur än den individ som velar. Därmed är även den individen bättre rustad som ledare än den velige och blir den som de/den andra vill följa. I hundens ögon är det sällan så mycket mer komplicerat än så.

Tänk konstruktivt
Eftersom du är människa kan du förstå vad som är en reell fara och vad som är överdrivet. Tänk dig för och utsett inte din hund för onödigt läskiga situationer men låt inte heller hunden slippa undan i situationer där hundens rädsla är obefogad. Acceptera inte din hunds rädslor utan träna den.

Gör som med all träning låt de första passen vara mycket lätta för att därefter sakta, sakta göra träningen svårare.

                                                                              

Något läsbart, kanske?!? om hundens förmåga att skapa oljud & Varför......

                                                                        

Jag har haft hund i nästan hela mitt liv, jag är uppväxt med hund och började tävla Rapport (SBK bruksgren) när jag var 9 år, blev instruktör när jag var 15 år. Men har bara haft rasen "Tollare" sedan 1996, då köpte jag en kraftfull hane, Jasoo, från Vildandens kennels allra första kull. Jasoo gav jag bort färdigtränad till min dåvarande sambo år 2001. För att ta itu med en ny förmåga som kom till vår familj, en väldigt intensiv ung dam som hade stora talanger redan vid tidig ålder.
Tingeling är hennes namn, som också kommer från Vildandens Kennel.
                                                                                                                  

Tingeling älskade att arbeta redan som väldigt liten valp. Hon blev i väldigt tidig ålder SVCH och när hon var ca. 9-10 månader blev hon uppflyttad och klar för ÖKL SSRK-jaktprov. Fantastiskt duktig och jag tränade otroligt aktivt med henne. Jag tyckte att det var oerhört roligt med en sådan lättlärd och arbetsglad hund. Men ........... samtidigt med alla framgångar så fick jag ett väldigt stort problem att tampas med

började tycka om att "berätta" för alla närvarande att hon älskade att arbeta. Ibland så "bara" pep hon men ibland så joddlade hon "friskt" så alla kunde höra henne inom en radie på ett par mil. Detta blev ett stort problem och frustration för både mig och min hund. Jag prövade allt för att få min hund tyst. För att hon skulle bli lite lugnare på jaktproven, började jag väldigt tidigt på jaktprovsmorgnarna med att träna. Jag försökte trötta ut min hund genom att ex. gå långa promenader eller lägga 1 km långt spår i svår terräng eller att utföra ett aktivt träningspass.

Jag tränade även oerhört mycket passivitet, lät henne sitta och titta på när andra hundar arbetade etc. Jag åkte till och med upp till Småland på jaktprov för att Tingeling skulle få uppleva hur det var att inte få lov att få avsluta eller jobba aktivt på ett jaktprov utan bara gå vid sidan av.


Jag började analysera mig själv och lyssnade på alla vana hundmänniskors goda tips och åsikter. Att mitt ledarskap inte var så bra, att jag var nervös inför prov etc. Jag lät medlemmar ur min familj att ställa upp med Tingeling på jaktprov för att se om det var jag som sviktade i mitt ledarskap och i mitt sätt att hantera en provsituation på. Men hon "pratade" lika mycket eller till och med mer. Ibland fick jag känslan av att Tingeling joddlade extra högt för att jag skulle höra hur roligt hon tyckte det var.

Jag har analyserat, och försökt att komma underfund med varför Tingeling piper/joddlar.

 Fel träning? Genetiskt?  Nja, hennes mamma är väldigt tyst. Men självklart allt kan vara genetiskt.
                                            

Min tredje tollare är en dotter till Tingeling som heter Krusmynta, som har många likheter med Tingeling men samtidigt många olikheter. Krusmynta har också en fantastisk "motor" men utav ett annat märke. Hon är knäpp tyst när hon arbetar, men om hon blir trängd i situationer som hon inte reder ut och när jag ställer för stora krav på henne, så kan det komma ett uttryck för hennes frustration, ett pip.

När jag fick Krusmynta ändrade jag på min träningskonst samt min filosofi om hur och vad hundträning ska egentligen gå ut på. Jag ställer inte så stora krav längre att den kunskapen vi ska ge till våra hundar behöver "skyndas på".

Vi människor behöver inte ha så otroligt bråttom att få fram meriter och resultat på våra fyrbenta vänner. Det är inte det som gör oss till duktiga hundmänniskor.  Våra hundar lever ca.10-15 år, så vi hinner med, Ta det lugnt! Jag blir inte imponerad när jag läser unga hundars meriter, jag blir bara ledsen för de kanske hamnar i samma frustrerande träningsanda som jag och Tingeling gjorde. Vilket som definitivt inte gynnar hunden.


Gisela Ivarsson som är en väldigt nära väninna till mig, har två tollare från Kanadickens Kennel, Rondinella(2 år) och Yatzi(5 år).Gisella har genom åren kommit med sunda åsikter och tankar gällande hundträning. Vi har vid många tillfällen slagit våra kloka huvuden ihop och kontrat hundträning/hunduppfostran verser barnuppfostran samt sunt förnuft. Vilket har blivit väldigt goda resultat på vårt sätt att hantera och träna våra hundar på.
Så jag har, som jag tidigare nämnt, under de sista åren helt och hållet ändrat min syn på vad hundträning skall egentligen gå ut på. Och jag har försökt att förespråka detta för dem som har velat lyssna. Eftersom min självupplevda erfarenhet har varit så tydlig, så har jag kunnat förmedla den vidare. Jag tvekar starkt till att genetiken har en stor betydelse för om hunden "pratar" eller inte på ett jaktprov. Jag vet att det finns de som anser detta men inte jag.

Lika väl som det finns typ A och B människor. Anser jag att det finns olika personligheter inom vår hundras och alla olika typer behöver en individuell träningskonst och teknik. Detta kan vi bara utföra om vi har kunskapen om hur vi tolkar våra hundar. Människan behöver även insikten om att det är vi som är ansvarig för vår hunds uppfostran - inlärning och utveckling. Vi behöver även vara öppna för att kunna variera inlärningskonsten samt utveckla vår förmåga att kunna vara flexibel, vidsynt och ödmjuk inför nya upplevelser och situationer.

                                                              

Nyligen fick jag ett par intressanta artiklar utav Gisela, som är skrivna utav Roger Markström, de handlar om gnäll och pip - och hur man hanterar jaktlig stress, etc,

Roger Markström skriver, "Tidigare talade man om den lugna och den livliga hunden utan att förstå eller ha kunskap om genernas betydelse för beteende. Man konstruerade helt enkelt svar på beteenden utifrån iakttagelser som verkade logiska och utifrån talade man om stadga, ovillkorlig lydnad, samarbetsvilja, nervkonstruktion m.m. tyvärr grundar sig fortfarande mycket av bedömningar och dressyrmetodik på den typen av erfarenhet som inte är förankrad i modern kunskap." Han menar även att det finns en aktiv och en passiv hanterare, olika typer utav individer.

En aktiv hanterare påverkas av en upplevelse t.ex. jakt utlöser det en reaktion. Reaktionen gör att upplevelser tas emot i hjärnan och skickas vidare till hypotalamus via det sympatiska nervsystemet till binjuremärgen. Det gör i sin tur att aktivitetshormonet adrenalin, noradrenalin utsöndras. Hunden intar en hög beredskap "på tå" och får en ökad puls, ökat blodtryck och ökad andhämtning. Detta är definitivt Tingeling när hon är på prov eller jakt.


Dessa hundar blir som arbetsnarkomaner som bli troligen beroende av dopaminkickar. Då händer det som händer alla som är beroende. Om nivån av dopamin sjunker får de abstinens och gnäller. Att få jobba och ha saker under kontroll gör arbetsnarkomaner lugna. Att vara beroende utav dopaminkickar, blir gnäll obotlig och då klarar de inte att vara inaktiva. Kastade markeringar, Walk Up och andra livliga aktiviteter är några exempel på att skapa ett beroende utav dopamin. Passivitetsträning för dessa individer är som att sätta en sup framför en alkoholist och tro att han ska bli nykterist.

Roger M anser att de första 1 1/2 - 2 levnadsåren ska man lägga sin träningsfokusering på kontakt och fostran, och låta valpen vara valp samt låta unghunden vara unghund. Vilket min erfarenhet visar att det stämmer.  För med mitt "Tingeling facit" i hand så inser att jag gjorde min hund till en "dopaminist" i tidig ålder genom mitt sätt att träna.

Yatzi är också en aktiv hanterare, en intensiv och arbetsglad tik, som också älskar att arbeta. Hon och Tingeling är väldigt lika på hur de hanterar olika jaktliga upplevelser och situationer.  Men eftersom hon är tränad på ett helt annorlunda sätt så är hon tyst på jaktprov samt under jakt.


Krusmynta som är en annan typ av individ, en typisk "passiv hanterare". När hon påverkas av en upplevelse som utlöser en reaktion. Skickas signalerna till hypotalamus, vidare via hypofysen till binjurebarken. Det gör att aktivitetshormonet kortisol utsöndras. Krusmynta intar en passiv "lugn" beredskap utan förändring av puls eller blodtryck och med minskad andhämtning. Hon sitter stilla på prov och jakter och inväntar mitt kommande. Men självklart med fel träningsmetoder hade jag säkert lyckats med att få Krusmynta till att "prata". För om jag pressar henne i situationer som hon inte reder ut så får jag, som jag nämnt innan, fram det oönskadebeteendet- pip. Därför bryter jag hellre min hund under ex. ett prov/jakt än att låta henne utsättas för de situationer hon inte mäktar med. Detta är en skarp signal ifrån min hund att någonting är fel. Men ibland så kräver vi, människor oerhört mycket av våra hundar och bortser ifrån hundens signaler. Vi kräver att den ska utföra och reagera exakt så som vi vill att den ska göra och så som vi anser att vi har lärt den att göra. Men vi glömmer bort att de är djur- med olika behov och instinkter. Vi glömmer bort att lära oss att "läsa" & förstå och respektera våra hundar. Vi glömmer bort att se dem till olika typer utav individer som har olika krav på inlärningskonst.


Det som är intressant är att Roger M skriver att individer är olika är ju inget märkvärdigt, men när det gäller aktiva och passiva hanterare är det tre saker som är speciella. Den aktiva eller passiva reaktionen styrs av genetiska faktorer, man föds till det ena eller det andra. Det betyder att en hund som "går på tå" inte behöver vara mer stressad än den "lugna" hunden. Tyvärr hanteras och feltolkas beteendet allt för ofta.

 Den Passiva hanteraren, Krusmynta, använder alltid sitt passiva reaktionsmönster, och Tingeling & Yatzi, de aktiva hanterarna, använder alltid sitt aktiva reaktionsmönster. Det viktiga är att vi människor lär oss hur vi hanterar hundens förväntningar utan att de blockeras utav stress. Att vi får kunskapen att kunna se till vilken individ man har och att man tränar på ett konstruktivt sätt för hundens behov när de är i både är i valp- och unghundsstadiet . Att ha förmågan att kunna behålla "det inlärda" och kunna träna hunden i ett vuxet stadium, behöver vi människor öva oss på. För vi är duktiga "förstörare" . Vi är duktiga på att träna, så hunden "tappar" sin kunskap eller helt enkelt tröttnar på att utföra den.

                                                                            

Att hundträning är en konst är ingen nyhet, men människan måste bli bättre på att individ anpassa konsten så att den kan forma samt bli förstådd utav alla olika typer av individer. Att ha förmågan att utföra och tillverka konst så att den blir intressant för många olika individer är en framgång som bara kan göras med ödmjukhet, respekt, vidsynthet och kärlek till de vi skapar.


/Louise

Med

Tingeling &  Krusmynta

  




Källhänvisning.

Hur hanterar hundar stress, Roger Markström

I samförstånd med Hunden, Roger Markström

Min hund-skäller, gnäller och piper, Roger Markström

                                           

                     


Hundgodis

Då var det dax för ett nytt recept på hundgodis
                                                                                                     
Köp den billigast blodkorven, skär den i små, små  "pyttebitar".
Lägg alla bitarna på en plåt med bakplåtpapper & in i ugnen ca. 200 grader i ca. 15 min.
 MMMMMMMMM jätte gott för våra fyrbenta vänner
 //Louise

Hundgodis

"Köpe-hundgodis" innehåller oftast en massa färgämne och strunt. 
Det är därför mycket billigare, nyttigare och godare för hunden med hemlagat  hundgodis-
Blanda leverpastej med vetekli till en fast deg. 
Rulla sedan det till små mini kulor.
Lägg dem på en plåt och låt dem gräddas i mitten utav ugnen i 200 grader ca. 15 min.
Och Wips! så får du ett fantastiskt nyttigt och gott hundgodis.


Men ett observandom!!!!---
de liknar hemlagade chokladpraliner-
 tänk, vilken smakupplevelse om de hamnar i "fel" mun:-)

Louise


belöning

Belöning vid inlärning är ett komplext ämne för oss hundägare. Vad ska man använda för att få sin hund till att utföra det man vill lära dem att göra?? Slå in kunskap i skallen funkar definitivt inte-det är bevisat.  
Det finns olika typer av belöningsformer men vår röst är absolut den viktigaste, den behöver vi träna på. Det är oftast så att männen har en förmåga att låta hårda i sina röster när de ska ge sina hundar beröm. Vi kvinnor har förmågan att låta som om vi berömmer våra hundar än om det är meningen att vi ska tillrätta visa dem. Alltså ganska svårt för hunden att förstå vad som är rätt och vad som är fel.
Att använda sin röst på rätt sätt är en träningssak för oss människor och det bör man träna på i sin ensamhet innan man utsätter  hunden  för resultatet. Definitivt är det här med belöning är en komplex vetenskap som människan bara måste  lära sig för varje hund är olik den andre. Men om man hittar rätt sätt att berömma på, så finns det inga gränser för vad man kan lära sin hund.
Många av oss använder godis vid hundträning. Men vilket godis ska man då använda?????????
Tja ! det beror självklart på vad du ska träna och vilken typ av hund du har. Vissa hundar blir helt galna i mjukgodis(t.ex. köttbullar ) problemet kan vara att de inte kan ta in någon annan typ av information än köttbullsdoften som träffar deras luktsinne. De blir okoncentrerade på uppgiften de ska utföra.
Andra hundar fryner på näsan bara du visar en köttbulle- de föredrar hårt godis (t.ex.levergodis) eller boll. Så man får prova sig fram vilket hunden föredrar.
Klicker är ett bra hjälpmedel, ett lysande koplement till den mänskliga rösten. Klicker är en "möjjäng" som man trycker på, då hörs det ett klickande  ljud som både förstärker berömmet och gör så att berömmet kommer vid rätt tidpunkt.
Men hunden måste läras in på klicker innan man lägger in det i sin hundträning. När man väl har lärt sin hund vad klicker betyder så kan man klicka i precis rätt situation som hunden utför det man vill att den ska göra. Resultatet blir att hunden uppfattar beröm i exakt i den stund som den utför det vi vill att den ska göra, och då registrerar hunden att den situationen var rätt.
Vi människor är oftast lite sena med vårt beröm och det kan vara en anledninga till att vi upplever att våra hundar är lite tröga!! Det är oftast inget fel på våra hundar- de är inte tröga- eller vill inte förstå- utan fel på vårt sätt att utföra och  hantera beröm i rätt situation och vid rätt tidpunkt.  
Lycka till med att bli bättre på att berömma Era hundar vid rätt tidpunt och på rätt sätt:-)
                                                                                      
                                                                                                       
                                                                                     
                                                                                      //Louise

RSS 2.0