tollarbloggen

                                                                        

Jag har haft hund i nästan hela mitt liv, jag är uppväxt med hund och började tävla Rapport (SBK bruksgren) när jag var 9 år, blev instruktör när jag var 15 år. Men har bara haft rasen "Tollare" sedan 1996, då köpte jag en kraftfull hane, Jasoo, från Vildandens kennels allra första kull. Jasoo gav jag bort färdigtränad till min dåvarande sambo år 2001. För att ta itu med en ny förmåga som kom till vår familj, en väldigt intensiv ung dam som hade stora talanger redan vid tidig ålder.
Tingeling är hennes namn, som också kommer från Vildandens Kennel.
                                                                                                                  

Tingeling älskade att arbeta redan som väldigt liten valp. Hon blev i väldigt tidig ålder SVCH och när hon var ca. 9-10 månader blev hon uppflyttad och klar för ÖKL SSRK-jaktprov. Fantastiskt duktig och jag tränade otroligt aktivt med henne. Jag tyckte att det var oerhört roligt med en sådan lättlärd och arbetsglad hund. Men ........... samtidigt med alla framgångar så fick jag ett väldigt stort problem att tampas med

började tycka om att "berätta" för alla närvarande att hon älskade att arbeta. Ibland så "bara" pep hon men ibland så joddlade hon "friskt" så alla kunde höra henne inom en radie på ett par mil. Detta blev ett stort problem och frustration för både mig och min hund. Jag prövade allt för att få min hund tyst. För att hon skulle bli lite lugnare på jaktproven, började jag väldigt tidigt på jaktprovsmorgnarna med att träna. Jag försökte trötta ut min hund genom att ex. gå långa promenader eller lägga 1 km långt spår i svår terräng eller att utföra ett aktivt träningspass.

Jag tränade även oerhört mycket passivitet, lät henne sitta och titta på när andra hundar arbetade etc. Jag åkte till och med upp till Småland på jaktprov för att Tingeling skulle få uppleva hur det var att inte få lov att få avsluta eller jobba aktivt på ett jaktprov utan bara gå vid sidan av.

Jag började analysera mig själv och lyssnade på alla vana hundmänniskors goda tips och åsikter. Att mitt ledarskap inte var så bra, att jag var nervös inför prov etc. Jag lät medlemmar ur min familj att ställa upp med Tingeling på jaktprov för att se om det var jag som sviktade i mitt ledarskap och i mitt sätt att hantera en provsituation på. Men hon "pratade" lika mycket eller till och med mer. Ibland fick jag känslan av att Tingeling joddlade extra högt för att jag skulle höra hur roligt hon tyckte det var.

Jag har analyserat, och försökt att komma underfund med varför Tingeling piper/joddlar.

 Fel träning? Genetiskt?  Nja, hennes mamma är väldigt tyst. Men självklart allt kan vara genetiskt.
                                            

Min tredje tollare är en dotter till Tingeling som heter Krusmynta, som har många likheter med Tingeling men samtidigt många olikheter. Krusmynta har också en fantastisk "motor" men utav ett annat märke. Hon är knäpp tyst när hon arbetar, men om hon blir trängd i situationer som hon inte reder ut och när jag ställer för stora krav på henne, så kan det komma ett uttryck för hennes frustration, ett pip.

När jag fick Krusmynta ändrade jag på min träningskonst samt min filosofi om hur och vad hundträning ska egentligen gå ut på. Jag ställer inte så stora krav längre att den kunskapen vi ska ge till våra hundar behöver "skyndas på".

Vi människor behöver inte ha så otroligt bråttom att få fram meriter och resultat på våra fyrbenta vänner. Det är inte det som gör oss till duktiga hundmänniskor.  Våra hundar lever ca.10-15 år, så vi hinner med, Ta det lugnt! Jag blir inte imponerad när jag läser unga hundars meriter, jag blir bara ledsen för de kanske hamnar i samma frustrerande träningsanda som jag och Tingeling gjorde. Vilket som definitivt inte gynnar hunden.

Gisela Ivarsson som är en väldigt nära väninna till mig, har två tollare från Kanadickens Kennel, Rondinella(2 år) och Yatzi(5 år).Gisella har genom åren kommit med sunda åsikter och tankar gällande hundträning. Vi har vid många tillfällen slagit våra kloka huvuden ihop och kontrat hundträning/hunduppfostran verser barnuppfostran samt sunt förnuft. Vilket har blivit väldigt goda resultat på vårt sätt att hantera och träna våra hundar på.
Så jag har, som jag tidigare nämnt, under de sista åren helt och hållet ändrat min syn på vad hundträning skall egentligen gå ut på. Och jag har försökt att förespråka detta för dem som har velat lyssna. Eftersom min självupplevda erfarenhet har varit så tydlig, så har jag kunnat förmedla den vidare. Jag tvekar starkt till att genetiken har en stor betydelse för om hunden "pratar" eller inte på ett jaktprov. Jag vet att det finns de som anser detta men inte jag.

Lika väl som det finns typ A och B människor. Anser jag att det finns olika personligheter inom vår hundras och alla olika typer behöver en individuell träningskonst och teknik. Detta kan vi bara utföra om vi har kunskapen om hur vi tolkar våra hundar. Människan behöver även insikten om att det är vi som är ansvarig för vår hunds uppfostran - inlärning och utveckling. Vi behöver även vara öppna för att kunna variera inlärningskonsten samt utveckla vår förmåga att kunna vara flexibel, vidsynt och ödmjuk inför nya upplevelser och situationer.

                                                              

Nyligen fick jag ett par intressanta artiklar utav Gisela, som är skrivna utav Roger Markström, de handlar om gnäll och pip - och hur man hanterar jaktlig stress, etc,

Roger Markström skriver, "Tidigare talade man om den lugna och den livliga hunden utan att förstå eller ha kunskap om genernas betydelse för beteende. Man konstruerade helt enkelt svar på beteenden utifrån iakttagelser som verkade logiska och utifrån talade man om stadga, ovillkorlig lydnad, samarbetsvilja, nervkonstruktion m.m. tyvärr grundar sig fortfarande mycket av bedömningar och dressyrmetodik på den typen av erfarenhet som inte är förankrad i modern kunskap." Han menar även att det finns en aktiv och en passiv hanterare, olika typer utav individer.

En aktiv hanterare påverkas av en upplevelse t.ex. jakt utlöser det en reaktion. Reaktionen gör att upplevelser tas emot i hjärnan och skickas vidare till hypotalamus via det sympatiska nervsystemet till binjuremärgen. Det gör i sin tur att aktivitetshormonet adrenalin, noradrenalin utsöndras. Hunden intar en hög beredskap "på tå" och får en ökad puls, ökat blodtryck och ökad andhämtning. Detta är definitivt Tingeling när hon är på prov eller jakt.

Dessa hundar blir som arbetsnarkomaner som bli troligen beroende av dopaminkickar. Då händer det som händer alla som är beroende. Om nivån av dopamin sjunker får de abstinens och gnäller. Att få jobba och ha saker under kontroll gör arbetsnarkomaner lugna. Att vara beroende utav dopaminkickar, blir gnäll obotlig och då klarar de inte att vara inaktiva. Kastade markeringar, Walk Up och andra livliga aktiviteter är några exempel på att skapa ett beroende utav dopamin. Passivitetsträning för dessa individer är som att sätta en sup framför en alkoholist och tro att han ska bli nykterist.

Roger M anser att de första 1 1/2 - 2 levnadsåren ska man lägga sin träningsfokusering på kontakt och fostran, och låta valpen vara valp samt låta unghunden vara unghund. Vilket min erfarenhet visar att det stämmer.  För med mitt "Tingeling facit" i hand så inser att jag gjorde min hund till en "dopaminist" i tidig ålder genom mitt sätt att träna.

Yatzi är också en aktiv hanterare, en intensiv och arbetsglad tik, som också älskar att arbeta. Hon och Tingeling är väldigt lika på hur de hanterar olika jaktliga upplevelser och situationer.  Men eftersom hon är tränad på ett helt annorlunda sätt så är hon tyst på jaktprov samt under jakt.

Krusmynta som är en annan typ av individ, en typisk "passiv hanterare". När hon påverkas av en upplevelse som utlöser en reaktion. Skickas signalerna till hypotalamus, vidare via hypofysen till binjurebarken. Det gör att aktivitetshormonet kortisol utsöndras. Krusmynta intar en passiv "lugn" beredskap utan förändring av puls eller blodtryck och med minskad andhämtning. Hon sitter stilla på prov och jakter och inväntar mitt kommande. Men självklart med fel träningsmetoder hade jag säkert lyckats med att få Krusmynta till att "prata". För om jag pressar henne i situationer som hon inte reder ut så får jag, som jag nämnt innan, fram det oönskadebeteendet- pip. Därför bryter jag hellre min hund under ex. ett prov/jakt än att låta henne utsättas för de situationer hon inte mäktar med. Detta är en skarp signal ifrån min hund att någonting är fel. Men ibland så kräver vi, människor oerhört mycket av våra hundar och bortser ifrån hundens signaler. Vi kräver att den ska utföra och reagera exakt så som vi vill att den ska göra och så som vi anser att vi har lärt den att göra. Men vi glömmer bort att de är djur- med olika behov och instinkter. Vi glömmer bort att lära oss att "läsa" & förstå och respektera våra hundar. Vi glömmer bort att se dem till olika typer utav individer som har olika krav på inlärningskonst.

Det som är intressant är att Roger M skriver att individer är olika är ju inget märkvärdigt, men när det gäller aktiva och passiva hanterare är det tre saker som är speciella. Den aktiva eller passiva reaktionen styrs av genetiska faktorer, man föds till det ena eller det andra. Det betyder att en hund som "går på tå" inte behöver vara mer stressad än den "lugna" hunden. Tyvärr hanteras och feltolkas beteendet allt för ofta.

 Den Passiva hanteraren, Krusmynta, använder alltid sitt passiva reaktionsmönster, och Tingeling & Yatzi, de aktiva hanterarna, använder alltid sitt aktiva reaktionsmönster. Det viktiga är att vi människor lär oss hur vi hanterar hundens förväntningar utan att de blockeras utav stress. Att vi får kunskapen att kunna se till vilken individ man har och att man tränar på ett konstruktivt sätt för hundens behov när de är i både är i valp- och unghundsstadiet . Att ha förmågan att kunna behålla "det inlärda" och kunna träna hunden i ett vuxet stadium, behöver vi människor öva oss på. För vi är duktiga "förstörare" . Vi är duktiga på att träna, så hunden "tappar" sin kunskap eller helt enkelt tröttnar på att utföra den.

                                                                            

Att hundträning är en konst är ingen nyhet, men människan måste bli bättre på att individ anpassa konsten så att den kan forma samt bli förstådd utav alla olika typer av individer. Att ha förmågan att utföra och tillverka konst så att den blir intressant för många olika individer är en framgång som bara kan göras med ödmjukhet, respekt, vidsynthet och kärlek till de vi skapar.

/Louise

Med

Tingeling &  Krusmynta

  

Källhänvisning.

Hur hanterar hundar stress, Roger Markström

I samförstånd med Hunden, Roger Markström

Min hund-skäller, gnäller och piper, Roger Markström